Blogg
Wednesday, 17 July 2013 16:34

20130717 Zaphira har lämnat oss

Zaphira har lämnat oss

 

Strax efter klockan åtta imorse ringde det på telefonen från ett okänt nummer.  Eftersom jag försöker ha semester och inte kände igen numret så svarade jag inte utan vred bara på mig i ett försök att somna om.

Sedan surra det till i telefonen igen efter en liten stund.  Denna gången tvingade jag mig själv att inte ens titta på telefonen.

 

Men som inbiten företagare, indrillad att alltid försöka vara tillgänglig, så låga jag och vred och vände på mig, och kunde inte finna någon ro.  Jag var ju så nyfiken på vem som ringde.....

 

Eftersom jag inte fick någon ro och kunde somna om så var det lika bra att gå upp och göra sig iordning.

Efter lite armhävningar och sit-ups, en uppiggande dusch, och nya kläder så var jag redo att kontrollera telefonsvararen innan jag åt frukost.

Tredje samtalet var från en man som berättade att han hittat en katt med vårt nummer i halsbandet.....

 

-"Nej.  Inte igen!, tänkte jag."  

Det är inte mer än kanppt två år sedan som vi tvingades avliva vår gamla trostjänare, Tarzan.  Året därinnan blev Snö, Alexandras katt överkörd.  Nu, denna katten också....  Och hon som hade blivit mer eller mindre Alexandras katt hon också.

 

På med handskarna och ut och leta.  Förberder mig på det värsta, hoppas på det bästa.

Går längs vägen utanför bostadsområdet, mot industriområdet till, ....  Mycket riktigt, precis där rösten på telefonsvararen uppgett att han lagt katten så hittade vi henne.  Liggandes, orörlig, stilla, i gräset.  Hon såg nästan fridfull ut, som om hon sov.  Men det gjorde hon naturligtvis inte.

Zaphira låg i gräset, orörligt - hon som alltid var så full av liv.  Stel, hon så alltid varit så smidig...

 

Lotta hade stora tårar rinnandes ner för kinderna långt innan vi nådde den trafikerade gatan.  Nu när jag så Zaphira bara ligga i gräset så kunde inte jag heller hålla tillbaka sorgen.  Hon som var så gosig, kärvänlig och nästan alltid krävde oerhört mycket närhet och kärlek fanns inte längre hos oss.

 

-"Hur gör vi nu då?"

Barnen är spridda; en hemma, en på Gothia cup, en annan jobbar på Gothia cup...  Lotta ska iväg till Helsingborg och jag är kvar i stan.

 

-"Kan vi vänta och ta detta efter Gothia?  Imorgon?  Så att vi inte stör barnen?"

Med tanke på värmen så kan vi inte vänta med att begrava henne heller...

 

Vi fick kalla samman barnen, samla familjen över lunch.

Då fick vi möjlighet att prata, berätta, sörja....

 

Efter att vi berättat för barnen och kunnat finnas till för dem så länge som de behövde, så gav vi oss iväg för att begrava Zaphira.

 

Nu får vi inte längre möjlighet att klappa Zahira, smeka henne, kela med henne, pussa henne....  Vi får inte längre möjlighet att skratta åt henne, glädjas med henne då hon är uppspelt eller fiskar efter räkor.  Vi kan inte längre känna hennes klor i benen när hon är tokig efter räkorna.

 

Men vi kan minnas henne, minnas vad hon betytt för oss och minnas den kärlek som vi gett och som vi fått......

 

//Michael Wesley

 

Published in FamMichaelWesley

Sök bland bloggar